Rebecca Löwengrip

 

Eftersom jag inte orkade skriva om min uppväxt igår så tar jag både dag två och tre ikväll istället.

 

Min uppväxt är väl inte särskilt normal eller vanlig, men skriva om den kan jag göra i alla fall. Jag föddes den 20 november 1991 på KS i Stockholm. Jag var ett ganska efterlängtat barn, eftersom mina föräldrar försökt få barn väldigt länge men inte lyckats. När min mamma, som hette Maria, väl lyckats bli gravid höll det inte och hon fick missfall. Men tillslut kom lilla jag. Dock hade mina föräldrar förväntat sig en lite pojke och inte en flicka, så man kan säga att dem blev lite chockade. Men lyckliga var dem. Nu kom problemet med namn, dem hade bara bestämt killnamn, så det tog ett tag. Men många listor senare satt min pappa, Amir, och lystnade på musik, och då spelades en sång som hette just Rebecca, av Demis Roussos, min pappa blev så tagen av den låten att han nappade på namnet direkt. Och så blev det. Maria Rebecca, är hela mitt namn.

 

Enligt massor av filmer, foton och berättelser från släkt och familjevänner så tror jag att jag hade en väldigt lycklig barndom. Kommer ihåg lite grann och det är mest fina minnen. 1996 fick min mamma diagnosen livmoderhalscancer, hon kämpade i två år mot den vidriga sjukdomen men lyckades inte vinna och gick bort sommaren 1998, då var jag 6 år gammal. Kommer ihåg ganska mycket från hennes sjukdoms tid, och det är en ganska mörk tid i mitt liv. Cancer är verkligen en fruktansvärd sjukdom som infekterar livet på alla dem runt kring den sjuke också. Det tog många år att komma över att förlora sin mamma i så tidig ålder.

 

Men, jag hade världens bästa pappa! Han gjorde allt för mig, och trots allt lyckades han förgylla mina år efteråt och om jag tänker på min uppväxt så blir jag glad. Min pappa var tvungen att arbeta nästan dygnet runt för att få ekonomin att gå runt, så jag spenderade väldigt mycket tid ensam när jag var liten. När andra inte vågade vara hemma själva en timme, hade jag sovit ensam hemma i flera år. Han lagade mat åt mig på dagen, så när jag kom hem från skolan fick jag värma upp det, göra läxorna osv själv. Eftersom jag gick i skolan och pappa jobbade natt gick vi ofta om varandra, och ibland kunde det gå en vecka utan att vi sågs. Dock pratade vi alltid i telefon på kvällen. Han ringde varje kväll för att kolla att jag ätit middag, att jag gjort mina läxor, frågade mig vad jag fick för betyg på matteprovet till expempel, bad mig städa mitt rum osv. Normala saker på ett abnormalt vis.

 

Men min farmor och farfar hjälpte mig enormt mycket under min uppväxt. Även fast dem inte är mina biologiska farföräldrar så har dem alltid varit det för mig. Men dit kunde jag alltid gå och få hjälp med läxor, eller om det inte fanns något att äta hemma, eller om jag behövde prata med någon och ibland bara vara, så fanns dem där för mig. Jag har mycket att tacka dem för.

 

Mina tonår passerade på ett ganska normalt vis, jag var som vilken tonåring som helst. Jag var säkert jätte jobbig mot pappa, satte mig emot alla hans regler och gjorde små revolter mot honom. Men det är ju normalt. Visst att han kanske inte alltid var där på plats, men pappa visste vart han hade mig och jag kunde säga detsamma. Dessutom var jag rejält bortskämd och fick allt jag pekade på. Men han hade gjort ett bra jobb med att uppfostra mig, jag fick alltid bra betyg i skolan, jag var alltid (nästan alltid i alla fall) hemma i tid och jag var stark och självständig.

 

Sommaren när jag var 17 år begick min pappa självmord. Han hade fått blodproppar i hjärnan och var deprimerad. Där tog min barndom slut. Jag var tvungen att växa upp på en gång och kastades in i verkligehetens hårda värld, den gulskimmrande tygghet som fortfarande finns kvar när man sakta börjar bli vuxen och bor hemma fanns helt plötsligt inte längre. Världen såg helt annorlunda ut, mer karg och orättvis.

 

Men jag måste säga att jag hade en sådan otrolig tur. Min pappas bästa vän och hans fru tog in mig i sitt hem och lät mig bo där tills att jag gått ut gymnasiet. Jag hade ett år kvar, och dem lät mig gå klart det utan att behöva oroa mig vart jag skulle ta vägen, eller utan att behöva sova på någons soffa. Dem gav mig ett hem, ett eget rum, en fristad och så småningom gav de mig en familj. Jag fick bli en del av deras familj. Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är för dessa två människor som, för mig, har gjort allt och lite till. Dem hjälpte mig att sakta läka och börja om.

 

Och tackvare mina fosterföräldrar,deras barn och deras familjer, min farmor och farfar, och mina underbara vänner så har jag gått vidare. Och jag är lycklig i mitt liv.

 

Jag skulle aldrig byta liv med någon annan, för jag är så tacksam för alla de personer som jag haft och fortfarande har i mitt liv.

 

/Rebecca