Woho! Äntligen tog jag tummen ur snålhetsröven och köpte nya träningskläder, skor, vattenflaska och väska! Nu bara längtar jag till att få åka och träna!
Jag har aldrig brytt mig om hur jag ser ut på gymmet, och bryr mig inte om hur andra ser ut heller för den delen. Dock kan folk som kommer till gymmet för att visa upp sig och gå på bandet i 40 min för att sen dra hem utan en svettdroppe på kroppen störa mig JÄVLIGT mycket. Varför ens dyka upp liksom? Ta en promenad ute istället?
Jag har alltid haft mina gigantiska danskläder på mig (dansar Hip Hop, Dancehall, House osv.) men nu när jag gått ner 12 kg så är dem alldeles för stora, dessutom har jag kommit fram till att det är mycket bekvämare och lättare att träna i tights och linne!
NÄ, nu ska jag dra till gymmet! FAN VA KUL!!!
Älskar mina nya skor!! Dem är så sköna och fina! Hela kalaset gick på 2500 kr men det är jag helt klart värd!! Innan hade jag en uppsättning träningskläder typ, inte så kul!
Det är så sjukt! Nu har jag på hektot gått ner 12 kg sen jag startade min viktnedgång för 10 veckor sedan! Visst, nu när jag äter vanlig mat går det lite långsammare, men fortfarande visar vågen på minus för varje vecka som går! Jag är så otroligt stolt över mig själv. Men det som jag faktiskt är mest stolt över är hur stark jag blivit! Jag har alltid haft väligt starka ben, men nu ser jag faktiskt musklerna som låg under allt fett!
Saken är den att jag alltid haft mycket komplex för mina ben för att mina lår har varit det som vart störst på min kropp. Jag hade aldrig stor mage, utan det mesta satt på rumpa och lår. Så när jag berättade för mina vänner att jag gick på diet blev många chockade, just för att de inte tyckte att jag så det minsta tjock ut. Dessutom har jag alltid varit lång (nu är jag 178 cm), så alla tyckte att jag såg proportionerlig ut.
Just därför tror jag att jag blev blind för min vikt, tills jag i januari vägde mig och insåg att jag vägde alldeles för mycket i förhållande till min kroppsbyggnad. Då stod vågen på (och det är faktiskt fortfarande jobbigt att skriva ut) 96,8 kg, alltså nästan 100 kg! Dessutom var mitt BMI på 30,6 som är på gränsen till fetma. Jag fick verkligen en chock, jag blev helt mållös och kunde inte prata på flera minuter. Men då tändes en gnista inom mig, och jag visste att jag aldrig skulle låta det gå så långt igen!
